Juletider och 2 blir till 3

God Jul och Gott Nytt år! Det är väl passande att nämna nu när vi alla tagit oss över den andra sidan av årslinjen, för att på nytt komma ihåg att byta ut en siffra mot en annan. Decembers senare dagar spenderades i Queenstown, där vi bland annat besökte en isbar som fick oss att tänka på vinter Sverige, iklädda varma jackor och vantar. Dagarna gick fort och snart var det dags för team Ivy att gå skilda vägar och ta farväl av Helena, vars äventyr och resa fortsätter mot kallare breddgrader med goda utsikter!

Julen firades i Wanaka, där vi återförenades med Plimmerton-vännerna Pim och Daphne och våra gigantiska portioner av mat fascinerade (eller förfärade, om man så vill) bordskamraterna. När vi nämnde att vi även hade en dessert som väntade möttes vi av ögon stora som pingisbollar, som snart efterföljdes av resignerande applåder och vadslagning om ifall våra magar skulle ha plats för allt. Vad ska man säga, med två killar i gänget då slinker det mesta ned!

Vi passade även på att kayaka på sjön i 29 graders värme, och Sebastian och Pim tog möjligheten att öva klätterkonsterna i stadens klätterhall medan Daphne och Linnéa utforskade staden in i minsta detalj.

Efter jul kommer mellandagarna, vilket innebär mega rea och stora folkströmmar och det är dessa dagar man tar sitt färdmedel; Pims bil (jodå, Pim fick hänga på han också) och styr hjulen mot destinationer som Glenorchy. Vid ett hostel som även råkade vara en gemytlig restaurang beläget utmed sjön Kinloch och omslutet av höga berg var det lätt att få ned pulsen en aning. Men bara en aning, för berget Mt Alfred lockade oss med sin sköna utsikt och 6-8 timmars gångfärd. Efter 2 timmars vandring konstant uppför satte vi åter fötterna på den något planare bergstoppen, glömde bort att vi även skulle ta oss ned med ben fladdriga som spagetti, och njöt av klättringens belöning.

Den allra sista dagen av 2012 spenderades i Dunedin, där bland annat världens brantaste gata befinner sig, givetvis prövad av oss tre klättrande apor. Den nyblivna 20-åringen fick ett fint uppvaknande med väntande frukost av de båda killarna och på kvällen (efter att åter intagit en mängd god mat, med dessert inräknat förstås) så väntade tolvslaget, fyrverkerier och ett nytt härligt år framför oss!

God Jul & Gott Nytt År önskar vi er alla härifrån Kiwilandet!

A black cat crossed our road today

Vi antar att ni alla har sett Sunes sommar! Pappa Rudolf ser en svart katt gå över gatan, spottar tre gånger över vänster axel och börjar sedan använda saltkaret som deo. Känns det igen? Idag såg vi en svart katt gå över gatan. Otur bara det, värre är att vårat salt är försvunnet och ingen spottade tre gånger över vänster axel. Och alla tänkte på det. Och JA, sen fick vi otur! King David kände att hans dagar var räknade och dog för oss, mitt på vägen. Det började med att vi tyckte att han var lite seg, sedan blev det bättre ett tag för att sedan eskalera idag. Först gick det inte att gasa upp i högre hastighet än 40 km/h. Det tyckte vi kändes lite farligt på en motorväg så vi körde in till kanten, stannade där en stund och bestämde oss för att testa en gång till, men det skulle vi inte ha gjort, den lät konstigt, luktade förfärligt och ville inte gå i mer än 10 km/h för att sedan dö helt. Vi kom in hyfsat till kanten på vägen och fick vackert stanna där. Vi gjorde oss redo för att ringa AA igen, men si det gick inte. Ingen täckning. Basse fick lifta tillbaka till närmsta samhälle för att ringa och tjejerna stannade i bilen. Det fanns inte så mycket att göra, så de kollade på Lark rise och ja...väntade utan att varken äta eller dricka för mycket, dels ville vi spara på det vi hade för vi visste inte hur lång tid det skulle ta och vi kunde inte få tag i Basse och dels för att vår plats var väldigt exponerad och vi hade inte alls lust att bli kissnödiga just precis där! Basse fixade genom AA att en bärgningsbil kom ut och hämtade allt och alla ute på vägen. Under tiden passade han på att äta och shoppa strumpor. Man måste vara effektiv! Vi kände att vi kunde välja mellan att skratta eller gråta, så vi valde det första...

Försök åka buss med allt det här!

Mekanikern bad oss provköra men då vägrade han starta alls och det blev konstaterat att växellådan pajat och det är inte värt att reparera den, det hade kostat mer än dubbelt så mycket som vi betalde för bilen. Så nu står vi utan bil, och vi som precis tankat och köpt nytt däck. Vi kunde inte ta oss dit vi skulle idag så vi hittade ett motell i byn. Som tur var! Nu håller vi på att försöka organisera resten av resan, all frihet är typ förlorad för nu är det buss som gäller, och sedan ska vi göra en ordentlig utrensning, vi har ehm rätt mycket onödiga grejer... Så ja... King David, vår trogne reskamrat; Rest In Peace!

The Hobbit!

Dags för ett inlägg igen då! Sedan vi skrev senast har det egentligen inte hänt jättemycket. Vi sov två nätter i Akaroa, den lilla "franska" byn. Jättegullig, jätteliten och helt underbar! Vårt hostel där var en riktig höjdare, så ehm...vi lämnade det knappt under de två dagar vi var där. De hade de hittills ovanligaste husdjuren, fiskar och ett stort, ulligt, gulligt lamm som hette Jean-Claude. Tyvärr var vi tvugna att lämna Chez La Mere som det hette, dels för att vi skulle vidare och dels för att vi stod utan tak över huvudet och de hade fullt. Efter lite stress så hittade vi slutligen ett ledigt hostel i Geraldine ( den stan var inte förstavalet, men vi hade hunnit bli lätt desperata). Det visade sig dock inte vara så dumt. Hostellet var lugnt (med en jättegullig 16 årig hund som hette Poppy och tre katter) och vi träffade svenskar för första gången sen Auckland. Kändes rätt weird att prata svenska med några andra än varandra. Man vänjer sig lätt vid att kunna prata om andra högt utan att nån fattar. Så det kändes lite ovant men de var väldigt trevliga. Geraldine hade en väldigt mysig biograf, i två våningar liksom, som på en teater. Vi bokade oss en härlig soffa med kuddar och fårskinn och grejer på övre planet, och kände oss som kungligheter till the Hobbit. Den var förresten alldeles suverän, så gå och se den ni som inte redan gjort det! Lite jobbigt att vänta ett år på andra delen bara. :-) Men det kändes helcoolt att se Hobbiton och säga att just DÄR har vi varit! På kvällen lagade vi zucchinislice och saknade Blanchards lite!

Igår lämnade vi Geraldine och tog oss vidare till Lake Tekapo som ska vara ett höjdarställe när det gäller att kolla på stjärnor, men vi hade otur, för det var molnigt och inte ett dugg stjärnklart. Så igår eftermiddag gick vi en liten walk upp på ett litet berg, sedan åt vi "middag" och i brist på stjärnor så gick Basse och lekte på en lekplats och kom tillbaka med blodiga händer. Tjejerna kollade på Lark rise to Candleford och sedan Greveholm när Basse återvände.

Idag ska vi lämna detta stället och ta oss vidare till Wanaka, tre nätter ska vi bo där är det tänkt.

Murphys lag

I inledningen i våra AA-papper står att enligt Murphys lag (ni vet lagen om alltings jävlighet) kommer din bil att gå sönder vid sämsta möjliga tillfälle vid sämsta möjliga tidpunkt. Det kunde inte vara mer sant. Vår älskade King David blev halt igår. Vi skulle ge oss av från Greymouth (läs mer om de tidigare dagarna i inlägget under) och hade lagom kommit ut på State Highway 6 då det börjar låta och skaka VÄLDIGT konstigt, så vi kör in till kanten och upptäcker att ena bakdäcket är helt uppfläkt, och vi har ingen aning om hur det hade kunnat hända. Så vad gör man då när man står på motorvägen med en kaputt bil? Ja, i Sverige ringer man bärgningsbilen och betalar en (ofta stor) summa pengar för att få den rullande igen. Så gör man inte på Nya Zeeland för här förstår ni, här finns AA (och nej, nu menar vi inte anonyma alkoholister för SÅ mycket har vi inte druckit) som vi råkar vara medlemmar i. För er som inte vet vad denna briljanta "uppfinning" är så ska vi förklara det. Om man blir medlemmar i AA och betalar typ 99 dollar så öppnas en rad väldigt användbara tjänster (särskilt för backpackers med halvtaskiga bilar). Händer nåt med bilen när du åker så ringer du bara AA så fixar de biffen åt dig. GRATIS! Vi ringde såklart dem, och medan vi väntade dränkte vi oss i solkräm och jobbade på brännan, allt medan långtradare dundrade förbi. En väldigt hygglig kille vid namn Jason kom och bytte vårt trasiga däck mot reservhjulet som vi varit förståndiga nog att fixa och 58 minuter efter vårt ofrivilliga stopp var vi åter rullande. Efter incheckningen på vårt nya hostel (som hade en urgullig hund, en gammal trotjänare som hette Sydney) åkte vi och köpte oss ett nytt reseervhjul för ynka 100 dollar dvs 200 kr per skalle. Så när vi säljer bilen behöver vi inte andas om detta. Nu är det i och för sig inte enda felet med King David, vi är lite halvrädda för att han läcker olja och han låter väldigt konstigt när vi kör... Men nog talat om det. Efter några timmars fördröjning var vi i alla fall på väg ut mot dagens mål Franz Josef Glacier (efter en omväg till en flod med turkosgröntblått vatten, ni vet sånt man ritar när man var liten. Det finns faktiskt!). Det var magiskt! Helt underbart, vi kom dit rätt sent men det gjorde inget, det var svalt och skönt och inte så crowded som det säkert annars skulle varit. Helena och Nea utnyttjade den sagolika stämningen till att diskutera favoritserien Once upon a time, hur första säsongen slutade och vad somkan tänkas hända i tvåan. Basse gjorde sitt bästa för att förstöra den med totalt missanpassad musik. Men vi förlåter honom ;-)

Idag då, idag har vi åkt från Hokitika, gjort en snabbt stopp i Christchurch, fy sjutton vad jordbävningarna har förstört, det var läskigt att se alla totalförstörda byggnader. Ett område hade de i alla fall gjort om till ett coolt shoppingcenter i gamla containrar. Sjukt fint! Slutligen landade vi i Akaroa, en liten "fransk" by ca 1 timme från Christchurch. Här ska vi bo i två nätter är det tänkt. Passar extra bra just idag. Gratis internet på Luciadagen innebär att vi kan kolla på svt Luciafirande. För idag känns det lite. Lucia är stämningsfullt!

Golden days

Ja, vi är som sagt lite sega, vi ska skärpa oss med inläggen. Idag blev det iaf två på en gång! I lördags åkte vi alla fyra upp till Takaka, som ligger "nära" både Golden Bay och Abel Tasman. Vi började med Golden bay, och gick en lång strandpromenad  där. En helt fantastisk strand, med klippformationer och turkost vatten och sälar som solar och leker i vattnet. Så kul att se! Rätt blåsigt dock...

På söndagen åkte vi till nationalparken Abel Tasman och började gå en track som enligt turistinformationssnubben skulle ta allt som allt fem timmar. Pyttsan! Bara de första 5,5 kilometrarna tog sex timmar tur och retur så hur de räknar där vet vi inte... Men hur som helst, det var helt fantastiskt! Vi har sett fler sälar, gyllene stränder, palmer och allt möjligt. Valda delar badade också, i ett kallt hav! Det var dock väldigt väldigt varmt ute! Men man ska väl inte klaga på solen och värmen... :-) Tyvärr fick vår fina helg ett ganska snöpligt slut. Basse åkte på nån underlig form av magsjuka och fick tillbringa följande dygnet i sängen på Tramper's rest. Vi lockade med oss Pim dit, och Daphne också, kul! Det blev dock lite bökigt andra natten, för vi skulle egentligen åkt på måndagen, men Basse behövde vila så vi fick stanna där en natt extra. Fem personer på tre sängar. Men det gick bra. Ägarna är så himla snälla! Vi som var på benen gjorde Nelson på måndagen (och åt himmelskt god Frozen yoghurt, varför finns inte det hemma???) och tog det sen allmänt lugnt efter helgens strapatser.

På tisdagen var Basse pigg som en mört, typ, och vi kunde rulla vidare mot Greymouth. Det tog oss i princip hela dagen inklusive några stopp på vägen vid intressanta platser. Vi har gått Truman track ner till en stenstrand med vilda vågor och så har vi sett Pancake rocks. Coola stenformationer där stenen har typ lagt sig i skikt och så med vilt vatten runt. Nice. Vi fortsatte på pannkakstemat och käkade pannkakor till Greveholm på kvällen!

Worlds end road

Ojojoj så länge det var sedan vi skrev senast, och mycket har hänt! Vi har förflyttat oss söderut via färja, det gick bra bortsett från att bilen inte ville starta när vi skulle köra av, alla tutade bakom oss men vi lyckades fixa det, man skulle bara skaka på något. David sa nåt om det, men vi glömde bort det. Tills nu! Vi sov i alla fall första natten i Picton på ett supersött hostel vid namn The Villa. Asnajs med pool, gratis äppelkaka med glass på kvällen samt en hushund som vill bli kliad på magen. Man kunde även hyra nallebjörnar för 50 cent/natten. Dagen efter drog vi vidare mot Blenheim för att hälsa på våra vänner Kajsa & Meits host Liz. Hon var allmänt underbar och huset var allmänt underbart! Vi bekantade oss även med henns 2 hundar och 2 katter varav en av varje sort var särskilt sällskapssjuka, en liten hund vid namn Choco (som sov gott i Helenas säng på nätterna) och jordens största katt Dippy (vi tror han hette så). Han var väldigt lejonlik som honom döpte vi om till Simba. Vi sov hos henne i en natt och dagen efter gjorde vi ett besök på en lokal vingård och en underbar chokladfabrik (svindyrt men väl värt) och sedan tog hon med oss till deras stuga i Marlborough Sounds. Efter två timmar VÄLDIGT smal och krokig väg var vi framme. Utsikten var magnifik! Runt om oss var det berg och djupa dalar, allt täckt med träd och havet i bakgrunden. Det kändes som vi hade flyttat in i Avatar. Helt fantastiskt! Det är inte så många turister som hittar dit heller, extra roligt. Faktum är att det ligger så avsides att en av gatorna hade namnet Worlds end road. Vi gick en liten lätt härlig walk på torsdagsförmiddagen tillsammans med Choco och sedan "hjälpte" vi Liz att klippa gräset. Hon var väldigt snäll och hjälpte oss att lägga upp en rutt för de kommande veckorna. Nu är det tempo som gäller!

Eftersom att vi måste börja öka takten lite så lämnade vi Liz och åkte till staden Nelson igår, vi hamnade på ett pyttelitet hostel som var inrymt i en vanlig villa (ägarfamiljen bor där så det är verkligen ett hem, all over). Gratis wifi, härlig brasa och kakor. Rummet vi har känns lite som ett sagorum, tjejerna ser väldiga likheter till Once upon a time. Ägarfamiljen är dessutom väldigt förtjusta i den svenska filmen Såsom i himmelen, så det soundtracket skriver vi till nu. Lovely! Vi har mött upp Pim från Wellington, gått på stan, besökt några parker (och prövat en lekplats, Basse spräckte byxorna som Helena fick sy ihop) och tittat in till Swedish bakery, men vi köpte inget, för pepparkakor hade vi redan hittat i mataffären, även Annas pepparkakshus fanns. Väldigt nice med pepparkakor till Greveholm! Nu är det sista kvällen här för denna gången, vi kommer tillbaka på söndag, men imorgon natt ska vi sova i Takaka för den byn ligger närmre Golden bay och nationalparken Abel Tasman där vi ska tillbringa helgen innan vi kommer tillbaka till Nelson för att dra vidare på måndag. Hoppas nu bara att vädret är bra! Vi har lagt upp ett inlägg med bara bilder, så kolla det!

Bara bilder!

Utanför en hobbithåla

Hobbiton

Hobbiton

Redo för Luge!

Solnedgång

Sam's hole

Hobbiton highway

Hela gänget i Hobbiton

Mountainbike!

Bushwalking

Summertime

Då är det officiellt sommar här på Nya Zeeland! Men de två första dagarna i decemberhar varit några av de kallaste hittills. Vi är fortfarande kvar på vårat lyxhostel, vi avbokade det andra mitt i stan, fick betala för första natten, men managern på detta drog av 14 dollar per skalle per natt, så i det stora hela så förlorade vi inte så mycket.

Eftersom vädret varit kasst har vi tillbringat dagarna inne i Wellington tillsammans med Daphne och  Pim (en holländsk roomie) dit vi tog oss med tåg. Igår var vi på Te Papa National Museum, ett jättestort, jättefint och gratis museum. Helt fantastiskt! Vi såg flera utsällningar, gjorde ett avbrott för lunch där vi hamnade på en jättekul liten hantverksmarknad i "underjorden" Vi åt i alla fall goda crepes innan vi fortsatte. Sedan tog vitåget hem och avslutade med middag på en indisk restaurang. Väl hemma igen kollade vi på Greveholm, både nya och gamla, och Pim & Daphne var med och verkade faktiskt gilla det!
Idag var vi och besökte Weta Caves, stället som gjort kläder, rekvisita, modeller, specialeffekter och allt man kan tänka sig till Sagan om ringen (och många andra filmer)). Det fanns ett minimuseum med grejer som använts i filmerna, en filmvisning om vad de gör och stora statyer med bla Gandalf och Gollum. Mycket intressant! Sedan åt vi lunch som egentligen blev brunch för alla beställde från frukostmenyn. Därefter delade vi upp oss i två gäng och gick på bio; Linnéa och killarna såg James Bond medan Helena och Daphne dissade den för Breaking dawn. Alla var i alla fall nöjda och det är ju huvudsaken!

Imorgon lämnar vi Wellington och nordön!