Back to the Ice Age

Så är dagen kommen för vår allra första och, måhända sista, gästbloggare här i det gröna sköna kiwilandet. Våran käre respartner Pim har tilldelats äran att dela med sig av våra äventyr de senaste dagarna (nej, det har inget att göra med den andra författarens oförmåga att skriva fort nog, inte alls) och då tyckte vi att en liten förändring kunde sitta fint med ett annat språk, ombyte förnöjer som man brukar säga. Men, var lugna, det är ett språk de flesta av oss känner till, vi lekte med tanken att ge er en rejäl utmaning genom ett blogginlägg på Holländska, men tänkte att det nog är bättre med en liten mjukstart. Så, damer och herrar, här kommer således en uppdatering på resefronten, introduced by Mr P.Voorwerk!
~

We started the day with some lovely porridge with banana apples and raisins, like the most mornings. After a bit of shopping we went on a short road trip of aprox 400 kilometres. Really beautiful ride trough the mountains and to catch some breath from all the oooh's and aah's we decided to have a lunch beside a nice and sunny lake.
We have been checking the weather a couple of days before our trip to Fox Glacier and throughout the drive our fear became true. We'd seen a lot of rain on the forecast and when we came closer to the glacier the clouds became thicker and the blue sky turned out in a grey rainy mass of destruction!
We checked in at Ivory Towers were we made our own pizza from fresh made dough with a lot of cheese, broccoli, tuna, onion and some other healthy veggies! After doing our dishes we went to the tv room to watch some movies and we went to bed quite early.

And so we reached the day of the climb, oh well it was supposed to be. When we first looked out through the window it was cloudy but at least dry. So we were positive and after our breakfast we went to the office to check about the weather and if we could climb that day. The tour was already turned into a half day tour and there was a possibility that we only could do one or two hours!
After this news we decided to do the climbing on friday instead. When we walked out the door of the office we knew we made the right decision; it was raining as never seen before and it continued for two days! We heard something about 400 mm of rain in a day and I'm sure we made that goal! So we rented some movies and we relaxed for two days.

And finally, after two days of swimming and rowing to the supermarket, when we woke up its was dry and there was even a little sunshine trying to make its way through the clouds. So we ate some breakfast, packed our stuff and went to the office were we got the good news. We picked up some gear like: special boots, gaiters, ice axes, backpacks and, to be secure, some raincoats. We hopped on the bus and enjoyed a nice ride to the glacier. We were now a group of five because a German guy named Stefan joined us and there was of course mister guide who we could call Joe.

We started with a walk from the car park to the beginning of the glacier. There we jumped in our gear and we made our first steps on the ice. It felt a bit strange walking on frozen water but the view of it was amazing. Joe decided to get some ropes ready so we could get our first ice climbing experience. A steep wall from aprox 6 or 7 meters was the first one were we could smash in our axes and the spikes of our crampons (they are like metal shoes but with a lot of sharp spikes). The first try was a good one we really got into it. After a couple of times going up and down again we went on a little discovering tour on the glacier. And during the walk even the sun came trough! We made some nice pictures and searched after that for a nice place on some rocks where we had a very delicious lunch in form of fluffy pancakes with peanut butter and chocolate smooth!

Our tummy's were full when we went on a short walk to a hole where Joe would lower us and then we had to climb out. The first hole was like 10 meters deep with a nice stream of water in it. And luckily everybody made it out of the hole, but it wasn't over yet because we went to another, even more fearfully!! A deep narrow cold from 10 meters or more without seeing the bottom. We rappelled down until we could no further. We went in there only one at the time. And sadly after this it was time to head back to the car park where the bus was waiting for us.

We came home pretty sweaty so we first went for a nice shower and after that we made dinner, rented another movie and that was enough for the day!

We wanted to leave really early because we had a long day of driving before us so we got up at 5 o clock (what a time to get up on a holiday)! We got our things done and left the backpackers around six and set our route to Greymouth for some shopping because we had ran out of supplies. From Greymouth we took a pass to Hanmer springs were we pretty tired had a rest and enjoyed a ice cream. After that we continued the drive towards Picton and the ferry to the north island!

With greetings Pim.

Running up that hill

Så vaknar vi upp till en ny morgon i en annan del av Nya Zeeland, närmare bestämt i en liten kabinstuga ute på landsbygden precis i utkanten av byn Te Anau. Vi har tagit oss från Dunedin, fått en glimt av små delfiner runt curio bay (inte att förväxla med surfarskolans adepter) och på vägen passade vi på att besöka landets sydligaste spets, Stirling Point i staden Bluff vars namn kan få en att smått fundera över informationens trovärdighet...

Utsikten från sovrumsfönstret är lätt slående med bergstoppar som avlöser varandra längs horisonten och alldeles nedanför på fältet betar får, kor, hästar och rådjur och tja vad ska man säga, vissa av djuren är väldigt pratglada, speciellt under natten. Man skulle med lätthet kunna slå sig ned på kullen och fastna med blicken på världen framför, men tro det eller ej, det finns ännu mer att se så vi bestämde oss för att verkligen få ut det mesta av dagen och göra ett besök till Milford Sounds. Så, sagt och bestämt gick vi i sängs lite tidigare än vanligt, lyssnandes till kossornas sövande råmande för att sedan vakna pigga och alerta. Klockan 5.25 rullade bilen ut från grusvägen och vi fick under dryga tre timmars bilfärd tid att vakna tillsammans med solen på vägar utan en endaste turistbuss.

Vi anlände i lagom tid till att spontant stiga på en morgonfärja (med inkluderad frukost,till magarnas stora lycka!) och fick en underbart vacker och minnesvärd färd genom fjordlandskapet, med omslutande dimma som skänkte en sagolik mystik över hela omgivningen. Efter lite småpratande med den trevliga kaptenen följde vi hans tips och tog en härlig vandring upp till Marian Lakes, där vi även passade på att prova springstyrkan i benen, funkade helt okej dock bringar känslan av en stor fet ryggsäck där bak åter tankarna till lågstadiet när man sprang till bussen -inte särskilt coolt, men rätt kul!

Väl tillbaka i stugan somnade vi så sött till en blixtrande himmel och dagen därpå ville benen fortsätta vandra, så klockan åtta började vi klättringen uppför the Kepler Track, som om man vill kan vara en tre-fyra dagars resa, men som för oss passade bättre med att ta oss upp till toppstugan, en sjutimmars färd uppför och ca 28 km lång gav verkligen flåset och kroppen en omgång. Väl uppe vid stugan (jaa vi tog oss faktiskt upp!) intog vi dagens goda lunch och somnade sedan till ibland det mjuka gräset innan vi greppade tag i anklarna, lutade oss framåt och rullade ner igen.



Ända till Queenstown rullade vi väl inte riktigt, bilen fick hjälpa till lite den också, och här har vi återigen vandrat uppför ett berg, istället för att ta gondolen, för att sedan köra en favorit i repris i form av Luge och fort ska det gå! Frisbeegolf i parken var även det en härlig utmaning då vinden blåste friskt och sjön låg nära, det var nästan så vi förlorade en till sjöns botten, men skickliga fiskare som vi är drog vi upp den igen (kan ju också bero på att frisbeen inte sjunker, utan snällt flyter runt på ytan).
Imorgon drar vi vidare mot Fox Glacier med nya upptåg i sikte!

Juletider och 2 blir till 3

God Jul och Gott Nytt år! Det är väl passande att nämna nu när vi alla tagit oss över den andra sidan av årslinjen, för att på nytt komma ihåg att byta ut en siffra mot en annan. Decembers senare dagar spenderades i Queenstown, där vi bland annat besökte en isbar som fick oss att tänka på vinter Sverige, iklädda varma jackor och vantar. Dagarna gick fort och snart var det dags för team Ivy att gå skilda vägar och ta farväl av Helena, vars äventyr och resa fortsätter mot kallare breddgrader med goda utsikter!

Julen firades i Wanaka, där vi återförenades med Plimmerton-vännerna Pim och Daphne och våra gigantiska portioner av mat fascinerade (eller förfärade, om man så vill) bordskamraterna. När vi nämnde att vi även hade en dessert som väntade möttes vi av ögon stora som pingisbollar, som snart efterföljdes av resignerande applåder och vadslagning om ifall våra magar skulle ha plats för allt. Vad ska man säga, med två killar i gänget då slinker det mesta ned!

Vi passade även på att kayaka på sjön i 29 graders värme, och Sebastian och Pim tog möjligheten att öva klätterkonsterna i stadens klätterhall medan Daphne och Linnéa utforskade staden in i minsta detalj.

Efter jul kommer mellandagarna, vilket innebär mega rea och stora folkströmmar och det är dessa dagar man tar sitt färdmedel; Pims bil (jodå, Pim fick hänga på han också) och styr hjulen mot destinationer som Glenorchy. Vid ett hostel som även råkade vara en gemytlig restaurang beläget utmed sjön Kinloch och omslutet av höga berg var det lätt att få ned pulsen en aning. Men bara en aning, för berget Mt Alfred lockade oss med sin sköna utsikt och 6-8 timmars gångfärd. Efter 2 timmars vandring konstant uppför satte vi åter fötterna på den något planare bergstoppen, glömde bort att vi även skulle ta oss ned med ben fladdriga som spagetti, och njöt av klättringens belöning.

Den allra sista dagen av 2012 spenderades i Dunedin, där bland annat världens brantaste gata befinner sig, givetvis prövad av oss tre klättrande apor. Den nyblivna 20-åringen fick ett fint uppvaknande med väntande frukost av de båda killarna och på kvällen (efter att åter intagit en mängd god mat, med dessert inräknat förstås) så väntade tolvslaget, fyrverkerier och ett nytt härligt år framför oss!

God Jul & Gott Nytt År önskar vi er alla härifrån Kiwilandet!

A black cat crossed our road today

Vi antar att ni alla har sett Sunes sommar! Pappa Rudolf ser en svart katt gå över gatan, spottar tre gånger över vänster axel och börjar sedan använda saltkaret som deo. Känns det igen? Idag såg vi en svart katt gå över gatan. Otur bara det, värre är att vårat salt är försvunnet och ingen spottade tre gånger över vänster axel. Och alla tänkte på det. Och JA, sen fick vi otur! King David kände att hans dagar var räknade och dog för oss, mitt på vägen. Det började med att vi tyckte att han var lite seg, sedan blev det bättre ett tag för att sedan eskalera idag. Först gick det inte att gasa upp i högre hastighet än 40 km/h. Det tyckte vi kändes lite farligt på en motorväg så vi körde in till kanten, stannade där en stund och bestämde oss för att testa en gång till, men det skulle vi inte ha gjort, den lät konstigt, luktade förfärligt och ville inte gå i mer än 10 km/h för att sedan dö helt. Vi kom in hyfsat till kanten på vägen och fick vackert stanna där. Vi gjorde oss redo för att ringa AA igen, men si det gick inte. Ingen täckning. Basse fick lifta tillbaka till närmsta samhälle för att ringa och tjejerna stannade i bilen. Det fanns inte så mycket att göra, så de kollade på Lark rise och ja...väntade utan att varken äta eller dricka för mycket, dels ville vi spara på det vi hade för vi visste inte hur lång tid det skulle ta och vi kunde inte få tag i Basse och dels för att vår plats var väldigt exponerad och vi hade inte alls lust att bli kissnödiga just precis där! Basse fixade genom AA att en bärgningsbil kom ut och hämtade allt och alla ute på vägen. Under tiden passade han på att äta och shoppa strumpor. Man måste vara effektiv! Vi kände att vi kunde välja mellan att skratta eller gråta, så vi valde det första...

Försök åka buss med allt det här!

Mekanikern bad oss provköra men då vägrade han starta alls och det blev konstaterat att växellådan pajat och det är inte värt att reparera den, det hade kostat mer än dubbelt så mycket som vi betalde för bilen. Så nu står vi utan bil, och vi som precis tankat och köpt nytt däck. Vi kunde inte ta oss dit vi skulle idag så vi hittade ett motell i byn. Som tur var! Nu håller vi på att försöka organisera resten av resan, all frihet är typ förlorad för nu är det buss som gäller, och sedan ska vi göra en ordentlig utrensning, vi har ehm rätt mycket onödiga grejer... Så ja... King David, vår trogne reskamrat; Rest In Peace!

The Hobbit!

Dags för ett inlägg igen då! Sedan vi skrev senast har det egentligen inte hänt jättemycket. Vi sov två nätter i Akaroa, den lilla "franska" byn. Jättegullig, jätteliten och helt underbar! Vårt hostel där var en riktig höjdare, så ehm...vi lämnade det knappt under de två dagar vi var där. De hade de hittills ovanligaste husdjuren, fiskar och ett stort, ulligt, gulligt lamm som hette Jean-Claude. Tyvärr var vi tvugna att lämna Chez La Mere som det hette, dels för att vi skulle vidare och dels för att vi stod utan tak över huvudet och de hade fullt. Efter lite stress så hittade vi slutligen ett ledigt hostel i Geraldine ( den stan var inte förstavalet, men vi hade hunnit bli lätt desperata). Det visade sig dock inte vara så dumt. Hostellet var lugnt (med en jättegullig 16 årig hund som hette Poppy och tre katter) och vi träffade svenskar för första gången sen Auckland. Kändes rätt weird att prata svenska med några andra än varandra. Man vänjer sig lätt vid att kunna prata om andra högt utan att nån fattar. Så det kändes lite ovant men de var väldigt trevliga. Geraldine hade en väldigt mysig biograf, i två våningar liksom, som på en teater. Vi bokade oss en härlig soffa med kuddar och fårskinn och grejer på övre planet, och kände oss som kungligheter till the Hobbit. Den var förresten alldeles suverän, så gå och se den ni som inte redan gjort det! Lite jobbigt att vänta ett år på andra delen bara. :-) Men det kändes helcoolt att se Hobbiton och säga att just DÄR har vi varit! På kvällen lagade vi zucchinislice och saknade Blanchards lite!

Igår lämnade vi Geraldine och tog oss vidare till Lake Tekapo som ska vara ett höjdarställe när det gäller att kolla på stjärnor, men vi hade otur, för det var molnigt och inte ett dugg stjärnklart. Så igår eftermiddag gick vi en liten walk upp på ett litet berg, sedan åt vi "middag" och i brist på stjärnor så gick Basse och lekte på en lekplats och kom tillbaka med blodiga händer. Tjejerna kollade på Lark rise to Candleford och sedan Greveholm när Basse återvände.

Idag ska vi lämna detta stället och ta oss vidare till Wanaka, tre nätter ska vi bo där är det tänkt.

Murphys lag

I inledningen i våra AA-papper står att enligt Murphys lag (ni vet lagen om alltings jävlighet) kommer din bil att gå sönder vid sämsta möjliga tillfälle vid sämsta möjliga tidpunkt. Det kunde inte vara mer sant. Vår älskade King David blev halt igår. Vi skulle ge oss av från Greymouth (läs mer om de tidigare dagarna i inlägget under) och hade lagom kommit ut på State Highway 6 då det börjar låta och skaka VÄLDIGT konstigt, så vi kör in till kanten och upptäcker att ena bakdäcket är helt uppfläkt, och vi har ingen aning om hur det hade kunnat hända. Så vad gör man då när man står på motorvägen med en kaputt bil? Ja, i Sverige ringer man bärgningsbilen och betalar en (ofta stor) summa pengar för att få den rullande igen. Så gör man inte på Nya Zeeland för här förstår ni, här finns AA (och nej, nu menar vi inte anonyma alkoholister för SÅ mycket har vi inte druckit) som vi råkar vara medlemmar i. För er som inte vet vad denna briljanta "uppfinning" är så ska vi förklara det. Om man blir medlemmar i AA och betalar typ 99 dollar så öppnas en rad väldigt användbara tjänster (särskilt för backpackers med halvtaskiga bilar). Händer nåt med bilen när du åker så ringer du bara AA så fixar de biffen åt dig. GRATIS! Vi ringde såklart dem, och medan vi väntade dränkte vi oss i solkräm och jobbade på brännan, allt medan långtradare dundrade förbi. En väldigt hygglig kille vid namn Jason kom och bytte vårt trasiga däck mot reservhjulet som vi varit förståndiga nog att fixa och 58 minuter efter vårt ofrivilliga stopp var vi åter rullande. Efter incheckningen på vårt nya hostel (som hade en urgullig hund, en gammal trotjänare som hette Sydney) åkte vi och köpte oss ett nytt reseervhjul för ynka 100 dollar dvs 200 kr per skalle. Så när vi säljer bilen behöver vi inte andas om detta. Nu är det i och för sig inte enda felet med King David, vi är lite halvrädda för att han läcker olja och han låter väldigt konstigt när vi kör... Men nog talat om det. Efter några timmars fördröjning var vi i alla fall på väg ut mot dagens mål Franz Josef Glacier (efter en omväg till en flod med turkosgröntblått vatten, ni vet sånt man ritar när man var liten. Det finns faktiskt!). Det var magiskt! Helt underbart, vi kom dit rätt sent men det gjorde inget, det var svalt och skönt och inte så crowded som det säkert annars skulle varit. Helena och Nea utnyttjade den sagolika stämningen till att diskutera favoritserien Once upon a time, hur första säsongen slutade och vad somkan tänkas hända i tvåan. Basse gjorde sitt bästa för att förstöra den med totalt missanpassad musik. Men vi förlåter honom ;-)

Idag då, idag har vi åkt från Hokitika, gjort en snabbt stopp i Christchurch, fy sjutton vad jordbävningarna har förstört, det var läskigt att se alla totalförstörda byggnader. Ett område hade de i alla fall gjort om till ett coolt shoppingcenter i gamla containrar. Sjukt fint! Slutligen landade vi i Akaroa, en liten "fransk" by ca 1 timme från Christchurch. Här ska vi bo i två nätter är det tänkt. Passar extra bra just idag. Gratis internet på Luciadagen innebär att vi kan kolla på svt Luciafirande. För idag känns det lite. Lucia är stämningsfullt!

Golden days

Ja, vi är som sagt lite sega, vi ska skärpa oss med inläggen. Idag blev det iaf två på en gång! I lördags åkte vi alla fyra upp till Takaka, som ligger "nära" både Golden Bay och Abel Tasman. Vi började med Golden bay, och gick en lång strandpromenad  där. En helt fantastisk strand, med klippformationer och turkost vatten och sälar som solar och leker i vattnet. Så kul att se! Rätt blåsigt dock...

På söndagen åkte vi till nationalparken Abel Tasman och började gå en track som enligt turistinformationssnubben skulle ta allt som allt fem timmar. Pyttsan! Bara de första 5,5 kilometrarna tog sex timmar tur och retur så hur de räknar där vet vi inte... Men hur som helst, det var helt fantastiskt! Vi har sett fler sälar, gyllene stränder, palmer och allt möjligt. Valda delar badade också, i ett kallt hav! Det var dock väldigt väldigt varmt ute! Men man ska väl inte klaga på solen och värmen... :-) Tyvärr fick vår fina helg ett ganska snöpligt slut. Basse åkte på nån underlig form av magsjuka och fick tillbringa följande dygnet i sängen på Tramper's rest. Vi lockade med oss Pim dit, och Daphne också, kul! Det blev dock lite bökigt andra natten, för vi skulle egentligen åkt på måndagen, men Basse behövde vila så vi fick stanna där en natt extra. Fem personer på tre sängar. Men det gick bra. Ägarna är så himla snälla! Vi som var på benen gjorde Nelson på måndagen (och åt himmelskt god Frozen yoghurt, varför finns inte det hemma???) och tog det sen allmänt lugnt efter helgens strapatser.

På tisdagen var Basse pigg som en mört, typ, och vi kunde rulla vidare mot Greymouth. Det tog oss i princip hela dagen inklusive några stopp på vägen vid intressanta platser. Vi har gått Truman track ner till en stenstrand med vilda vågor och så har vi sett Pancake rocks. Coola stenformationer där stenen har typ lagt sig i skikt och så med vilt vatten runt. Nice. Vi fortsatte på pannkakstemat och käkade pannkakor till Greveholm på kvällen!